Navigation
Powered by Squarespace
Sök
Wednesday
May042016

Klar för bokmässan

Har glädjen att meddela att det nu är helt klart att Gabriel Byström leder ett 45 minuter långt seminarium med Cecilia Uddén, Anna-Lena Laurén och undertecknad på Bokmässan 2016. Arrangören är Bodil Tingsby från Göteborgs universitets projekt Global free speech. Det blir den 24 september 10-10:45 och puffen är:

Vad är yttrandefrihet i Mellanöstern, Kina, Ryssland, Ungern…

Yttrandefrihet är en universell mänsklig rättighet. Den är inte obegränsad, den medför ansvar, skyldigheter och handlar om såväl juridik som etik och moral.  Det är en av de mest politiserade frågorna på den globala arenan. Hur uppfattas yttrandefrihet i kulturer med en annan uppfattning om staten, individens roll i samhället och global politik – med vilka konsekvenser? Det måste vi känna till om globala överenskommelser ska bli en framgång i arbetet att främja yttrandefriheten i delar av världen där yttrandefriheten är begränsad. Mer än någonsin krävs globala lösningar när den digitala offentligheten i hög grad baseras på globala företag utomlands. Om detta talar några namnkunniga utrikeskorrespondenter.

Medverkande: Cecilia Uddén, Sveriges radios korrespondent i Mellanöstern, Anna-Lena Laurén, Dagens nyheters korrespondent i Ryssland, Ola Wong, journalist som bevakar Kina och författare till boken Pekingsyndromet.

Moderator: Gabriel Byström, kanalchef Sveriges radio P4, journalist och författare till boken om Ungern, Tystnadens triumf.

Arrangör: Göteborgs universitet. 

Sverige (och Finland) firar i år 250-årsjubiléet av världens äldsta tryckfrihetslagstiftning.

Friday
Apr082016

Stäng av tvångsmusiken

Skrev en krönika om tvångsmusik och ljudkänslighet http://www.svd.se/jag-ser-fram-emot-lagstiftning-mot-tvangsmusik  och oj vilken respons jag har fått från läsarna! Jag skrev "Från Shanghai till Stockholm har samhällets gemensamma utrymmen blivit övertagna av musik. Affärer, krogen, gymmet, gallerior är numera i en ljudsmog som förhindrar tänkande och äkta känslor. Det finns ingen valfrihet, det enda alternativet är att isolera sig....Själv ser jag fram mot en motrörelse som med lagstiftning och kampanjer tvingar marknaden till tystnad, på samma sätt som passiv rökning blivit oacceptabelt i offentliga miljöer. När tvångsmusiken stängts av kommer ingen att sakna den. I stället kommer vi att undra varför vi accepterade den så länge." Det visade sig att det redan har börjat, som en läsare skrev nedan:

"Som ett steg i debatten har vi startat en hemsida som heter matro.nu

Restauranger med bra ljudmiljö.


Ola jag läser din artikel idag. Mycket bra och vi håller helt med och jobbar med detta hela tiden men behöver hjälp med gehör från politiker, restauranger, myndigheter osv. I förrgår satt jag och min kollega Dr Thomas Lagö i P4 Stockholm och pratade med Pär Fontander om just detta ämne.

Du kan lyssna här
Lasse i radio 6 april 16

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/701994?programid=4810
gå in 1 Tim och 12 min i programmet. Där börjar vi parat om ljud med ljuddoktorerna.

Vi håller med. Vi behöver ett helt nytt ljudtänkande både hos politiker, arkitekter och affärsmän samt “hos alla andra". Mer ljud säljer inte längre! 
Jag och Thomas vet hur ljud påverkar oss medvetet och omedvetet och den väg vi är på väg just nu på leder till hörselskador men framför allt till mer stress och sjukskrivningar. Hur mycket har samhället råd med för att betala alla sjukrivningar och permanenta tinnitussador.
Även våra barn påverkas kollosolt och oftast har de ingen möjlighet att skydda sig. Tänk på det stackars barnet i barnvagnen i tunnelbanan vid Fridhemsplan! Varför tillåter vi detta?

Vi kan och vet hur detta kan bekämpas men vi behöver ett bredare stöd och vi gillar din artikel Hur kan vi samarbeta och hjälpa varandra?

Vi ser fram emot din respons. Vi är motrörelsen mot allt oljud.

Mvh
Lars Bergh Ljudombudsman och Dr Thomas Lagö (samt adjungerad professor)"

Följande är några andra av de många läsarmejl jag fått: 

"

Hej,  
Jag har just läst din krönika i SvD ang ljud,  och håller verkligen med. 
Det går ju knappt att gå in i en affär utan att det spelas jättehög musik.  Hur det ska hetsa till köpbeslut förstår jag inte.  Nog blir jag hetsad,  men inte till att köpa något,  utan att lämna affären snarast möjligt för jag får högt blodtryck och hjärtklappning. Jag var i London för några år sedan och att gå in i en klädaffär där var ju närmast tortyr.  Jag trodde jag hamnat på ett disko och ville bara därifrån. 
Inte undra på att e-handeln ökar. 

Tack för en bra krönika.

Med vänliga hälsningar 
Karin Vesterlund "

 

"Tack för din artikel om tvångsmusik - bra beteckning …

Jag har irriterat mig på tvångsmusiken i olika tv-inslag och på radio.
Det gäller bl a Ett med Naturen, Antikrundan och senast ett reportage i Aktuellt. Man spelar ganska stark bakgrundsmusik även när någon intervjuas. Ofta är det helt själlös musik ”muzzak”, helt enkelt dålig musik utan några konstnärliga ambitioner.
Åtminstone SVT och SR borde förbjuda denna typ av tvångsmusik. Jag brukar stänga av program med muzzak och då har de missat en tittare och lyssnare. Undrar hur många som reagerar som jag och hur många har de öockat till sig med sin muzzak?
Jag har klagat på Ett med Naturen, P3-dokumentären och bett personal att stänga av musik i Clas  Ohlson och Coop. I Clas Ohlson-fallet höll personalen med om att musiken var hemsk och snarast skrämde iväg kunderna men kunde inte stänga av den eller byta ut den. I Coop-fallet stängde de av musiken, där var det personalen självt som valt ut den."
Bosse Hammarström skriver: 
Jättebra skrivet! Tack.

Mitt gym, attic, har ett avtal med en streamingfirma som gör att personalen inte får röra musikanläggningen, då utgår "böter". Av någon anledning förutsätts att alla som går in i ett gym måste tvångsmatas med EDM och Avicii.
Dags att bilda en "kampgrupp" på Facebook?

Upp till strid mot den akustiska nedsmutsningen!

Många läsare har berättat om den oerhörda irritationen att inte ens personalen kan stänga av eller sänka musiken, utan att den styrs centralt vilket betyder att det krävs att nå chefen för att det ska ske (något de flesta varken har tid eller ork till).
"Musiken" pågår överallt, till och med i garage vilket är en pina för de som har hörapparater, dessa förstärker nämligen alla ljud, som fd. rektor Kerstin Sundin skriver: 
"Hej,
Tack för din kolumn idag. Jag känner precis som du. Jag har dessutom hörapparater eftersom jag jobbat i bullrig miljö och fått hörselnedsättning och tinnitus, nämligen i skolans värld. Att inte kunna värja sig mot ljud är förskräckligt. Till och med i garage finns evighetsmusik, som inte är musik egentligen utan bara ett sammelsurium av toner.
Låt oss starta ett parti, vars viktigaste fråga blir att sanera ljudmiljön.
Det är inte farligt att ha tyst omkring sig så att man hör vad man tänker. På krogen ser man allt oftare folk som sitter i ett sällskap och glor på sina telefoner! Ja, vad ska de annars göra, de hör ju inte vad de andra säger, på grund av ljudmiljön.
Fram för tystnaden!

Med vänlig hälsning
Kerstin Sundin
Fd rektor"
En sak är klar: De som är trötta på tvångsmusik är inte ensamma, men av naturliga skäl har ljudkänsliga inte varit högljudda i debatten. Förhoppningsvis blir det ändring på det nu.

 

 


Tuesday
Apr052016

Upprustning är det nya svarta

Skrev om varför upprustning är det nya svarta här http://www.svd.se/det-ar-nog-inte-trump-vi-ska-oroa-oss-mest-over 

"Oavsett vem som vinner presidentvalet töar USAs militära övertag bort, det som upprätthållit dagens gränser och spelregler i Europa och Asien. Utvecklingen kommer därför att präglas av mer säkerhet och kontroll av gränser på internet och verklighet. Tiden efter murens fall präglades av globalisering och öppenhet. Nu är istället upprustning det nya svarta."
Efter att artikeln publicerades i SvD kom Sipri med en rapport på ämnet:

5 Apr. 2016: World military spending resumes upward course, says SIPRI

(Stockholm, 5 April 2016) World military expenditure totalled almost $1.7 trillion in 2015, an increase of 1 per cent in real terms from 2014, according to new figures from the Stockholm International Peace Research Institute (SIPRI). 
Tuesday
Nov172015

Studio Fejk: Ai Weiwei och hans värld

Ai Weiwei är med i juryn till Stockholms filmfestivals stora pris i år. Jag blev intervjuad för Svt:s kulturnyheterna om konstnären, sänds idag 17 november. Jag skriver om Ai Weiwei och hans värld i kapitlet "Studio fejk" i Pekingsyndromet. Med anledning av filmfestivalen klistrar jag in det här från boken:  (hinner inte rensa typografiska rester, men ni fattar):


STUDIO FEJK

JAG MÖTTE MIN gamle bekant Chen Gang, konstnär och art di- rector på affärstidningen 21th Century Business Herald (21cbh), i den tomma lokalen i Pekings centrala affärsdistrikt. Medan vi gick runt i de öde hallarna berättade Chen Gang att tidningen skulle fira tioårsjubileum där med ett veckolångt event som han arrangerade på temat ”När konst möter nyheter”.
– Vi har 1–2 miljoner i budget, 1500 kvadratmeter utställ- ningsyta, 15 konstnärer. Andra december ska vi ha ett åtta tim- mar långt maratonsamtal där Ai Weiwei intervjuar journalister. Tanken var sen att göra en bok och en dokumentär om eventet. Ai Weiwei är ju sällsynt lämplig att ställa journalister mot väg- gen. Hans arbete rör sig i gränslandet mellan konst och jour- nalistik.
Chen Gang sa att han även ville ha några utländska journalis- ter med på utfrågningen.
– Jag tänkte cnn, Al Jazeera, Financial Times, Wall Street Journal, New York Times ... och du.
– Vilka har du kontaktat hittills då, frågade jag.
– Dig, svarade Chen Gang lugnt. Det var mindre än en vecka kvar till eventet.
Jag tänkte att om det varit i Sverige skulle planeringsmötena varit bokade ett år i förväg. I Sverige skulle å andra sidan en affärstidning aldrig göra något så intressant som att låta en sam- hällskritisk konstnär granska journalistiken.
Man blir alltid lika imponerad när man möter kinesiska journalister som de på 21CBH. Trots alla begränsningar strä- var så många av dem efter att göra sitt jobb. Och mer än så, de är en kraft för ett öppnare och medmänskligare Kina. De behövs.41
242

Ai Weiwei inledde När konst möter nyheter med den kinesiska motsvarigheten till att svära i kyrkan:
–Taiwaneser är inte kineser. Flera av åhörarna skrattade häpet över provokationen. Därefter frågade han vad jag tycker om cen- suren i Kina. Jag märkte att jag var den som var mest försiktig. Bakom skägget syntes Ai Weiweis kattleende.
Jag ansträngde mig för att svara opartiskt diplomatiskt och, märkte jag, ofta med samma floskler som kadrer brukar använda när jag intervjuar dem. De kinesiska journalisterna däremot pra- tade fritt ur hjärtat. Li Yuxiao, nyhetschef på nätjätten Tencent, sa efteråt att han inte var orolig.
– Jag vet att tidningen kommer klippa bort de känsligaste delarna innan det publiceras, sa Li (han visste inte då att Ai Weiweis assistent suttit och twittrat eventet i realtid).
Man märkte hur de kinesiska redaktörerna och journalisterna inspirerades. De berättade öppenhjärtigt och kritiskt om cen- suren.
När Ai sedan greps ringde jag en av de kinesiska redaktörer- na som varit med den dagen. Han la på så fort han hörde Ai Weiweis namn.
I ett av sina inlägg på twitter har Ai Weiwei skrivit:
Lögner och våld är den totalitära statens två grundpelare.
Ais besatthet av fejk och sanning blir tydlig redan vid den blå dörren till hans studio i Caochangdi i Peking: Studio Fake står det på en liten blå skylt.
– Jag är inte aktiv i demokratirörelsen. Jag sysslar inte med politik, insisterade han. Men han tillade:
– Problemet är att i det här landet är så mycket politik.
Några dagar före eventet möttes vi för lunch och intervju. För en som är van vid svensk artistmisär var det roligt att besöka
41 2014 grips nästan hela ledningen för tidningen 21CBH i Xi Jinpings korrup- tionskampanj. Chen Gang tillhör inte dem. De gripna redaktörerna var måhända korrupta – hela mediasektorn är ju rutten – men deras största problem verkar ha varit att deras granskande journalistik retat fel makthavare.
243

hans studio. Han hade 40 personer som arbetade för honom, in- klusive chaufför och kock. Rent fysiskt med sin runda mage ser han ut som raka motsatsen till en svältande konstnär.
– Om några år kommer Kommunistpartiet att ta slut. Det måste göra det. Det är emot grundläggande mänskliga värde- ringar, säger han och tar obekymrat ett bett på en stekmacka.
Med Kinas gummiparagrafer är ett sådant yttrande tillräck- ligt för att bli anklagad för subversion mot staten, ett brott som regelmässigt ger många år i fängelse. Det ligger i släkten. Hans far Ai Qing, en berömd modernistisk poet, blev bannlyst 1959 till den avlägsna Xinjiangprovinsen och fick arbeta där i 21 år huvudsakligen med att städa toaletter. Ai Weiwei växte upp där i inre exil under fem år.
Han berättar om sina intryck från Taiwan, den i praktiken självständiga ön som Kina betraktar som en utbrytarprovins:
– Taiwan har ingenting att göra med Kina längre. Det är ett helt annat land, ett väldigt trevligt ställe.
Skulle inte många kineser mena att du är en förrädare när du säger så?
– Jag är ingen förrädare. Jag vill förbättra landet. Förrädare säljer landet till andra.
Han säger att det verk han är mest nöjd med är hans arbete under Sichuanjordbävningen 2008.
Innan dess hade Ai Weiwei själv gjort karriär på en pop-iro- nisk attityd, balanserande mellan partiets önskemål och väst- världens idé om en kinesisk rebell, samtidigt som han byggde upp stora tillgångar.
Det låg i tidsandan.
Om konstverk kan sägas förkroppsliga en tidsepok så lyck- ades Damien Hirst göra det för tiden fram till 2008 med sin Diamantskalle. Objektet är ett kranium av platina täckt av 8 601 diamanter. Girighet som konst. Samma dag som Lehman Brothers kollapsade 2008 revolutionerade Hirst konstmark- naden med en auktion där verk för 270 miljoner dollar såldes. Själva objekten gjordes till stor del av assistenter som arbetar för slavlöner. Hirst själv misstänks ha manipulerat marknaden med lögner och ryktesspridning och trissat upp priserna genom
244

att själv köpa in en del av verken via bulvaner. När det sakna- des intressenter för diamantskallen köpte Hirst själv in sitt eget verk, genom ett konsortium av spekulanter. Året efter Lehman- kraschen hade auktionspriset på Hirst rasat med 93 procent. Hirsts konst framstår idag som löjligt självcentrerade inred- ningsprops för oljemiljardärer. För det finns viktigare frågor än ännu en vit mans dödsångest. Det som skedde efter Peking-OS och finanskrisen var att Ai Weiwei och Pussy Riot dödade iro- nin. Det är ingen slump att den ene verkar i Kina och de andra i den gamle KGB-agenten Putins Ryssland.
De vänder sig bägge mot diamantskallen – ironin och lögnen – som livshållning. Detta sker i samhällen där folk kultiveras till att bli cyniska.
Många av offren i Sichuanjordbävningen 2008 var barn som dött i fuskbyggda skolor. De pengar som borde ha gått till ar- meringsjärn hade istället hamnat i kadrernas och fastighetsbo- lagens fickor.
Myndigheterna tystade ner anklagelserna och hemligstämp- lade namnen på offren. Föräldrarna och aktivister som krävde rättvisa hotades, blev misshandlade och ibland fängslade.
Ai Weiwei började engagera sig i fallet. Han började räkna barnen, och lägga ut dem på twitter: namnen på sammanlagt 5200 döda barn. Så började Ai Weiweis förvandling från hov- narr till dissident.
Ai Weiwei blev misshandlad när polisen stormade hans hotell- rum i Sichuan 2009. Han fick ständig huvudvärk. En månad se- nare drabbades han av en hjärnblödning och fick opereras akut.
– Hade det gått några timmar till skulle jag dött, säger Ai Weiwei. Ärret syns tydligt genom hans snaggade hår.
I april 2011 arresterades Ai Weiwei. Samma år utsågs han till världens mest inflytelserika konstnär.
Efter att han gripits uppstod en intern debatt om att journa- listerna bar en del av skulden. Den mångårige Kinakorrespon- denten Ian Johnson skrev att vi journalister gjorde honom till en hjälte och applåderade medan han valde en allt farligare väg
245

som bara kunde sluta i olycka. Men sådana invändningar missar poängen: Det var inte journalister som grep Ai.
Johnson underskattar också Ai. Alla som sett cirkusen runt honom, med filmande assistenter, twittrande och beundrande kinesiska och utländska journalister, inser att det är Ai som driver massmedia och inte tvärtom. Ai har för länge sedan omvandlat sitt eget liv till massmedia. Med sociala medier blir konsten tillgänglig för alla, och en kommentar i sig: som när Ai Weiwei sätter sig själv under en övervakningskamera medan polisen övervakar hans hem med samma verktyg. Och det var internationella protester som troligen fick honom fri, medan an- dra som gjort mycket mindre än han har straffats mycket värre. Ondskan trivs i tystnad och mörker.
Efter 81 dagar i en fönsterlös cell släpptes han. Ai sa då att han förbjudits att uttala sig offentligt. Därefter hördes inget mer. Från att ha varit en manisk twittrare försvann Ai Weiwei från nätet och gav inte intervjuer. Vi i presskåren bockade av ännu en tystad dissident. Likt de som lever isolerade i husarrest, som fredspristagaren Liu Xiabos fru Liu Xia, eller de som är spårlöst försvunna – som rättighetsadvokaten Gao Zhisheng. Men så kom några twittermeddelanden. Sedan skrev han en lång artikel i amerikanska Newsweek. Där beskrev Ai Weiwei Peking som en stad av våld, delad mellan rättslösa migrantarbetare och kol- bossarna och partieliten.
Om sina 81 dagar i cellen skrev han:
– Du är i total isolering. Du vet inte hur länge du ska vara där, men du tror att de kan göra vad de vill med dig... Du tappar uppfattning om tiden. Du blir som galen.
Han ställde sig frågan: Varför är jag här?
Man kan här tänka på att det finns många etniskt kinesiska nobel- pristagare. Men bara två lever i Kina. Den ene, Mo Yan, är statsan- ställd författare boende i ett av militärens muromgärdade bostads- områden, den andre sitter i fängelse. Resten har emigrerat.
Kommunistpartiet har under sin 90-åriga historia gång på 246

gång fallit tillbaka i ovanan att döda hönor som lägger guldägg. Ai Weiwei är bara det senaste exemplet. För Kina är det troligen ett större problem än finansbubblor.
I skrivande stund är Ai Weiwei i semifrihet, där han inte får lämna landet, är censurerad och inte får ha utställningar i Kina. Detta är samme man som före 2008 var med och designade are- nan till Peking-OS.
Man kan invända att för det stora flertalet kineser är Ai Weiwei ett totalt okänt namn. Men för många aktivister är han ett föredöme. Gräsrotsaktivisten Wang Bingru som vi möt- te i Chengdu tog risken att åka upp till Peking och besöka Ai Weiwei i hans hem.
– Ai Weiwei kallade oss bra flickor och sa att vi var modiga! säger hon stolt.
Hon var en av tiotusentals kineser som skänkte pengar till Ai Weiwei när skattemyndigheterna bötfällde honom med 15 mil- joner yuan. En del vek pappersflygplan av sedlar som de kastade över muren till hans studio.
Under förhören frågade en av poliserna varför han inte bara koncentrerade sig på att tjäna pengar som alla andra. Polisen var genuint konfunderad. Det är samma attityd som gör att rättssökare riskerar att bli stämplade som psykiskt sjuka, och bli inlåsta på mentalsjukhus. Det är inte bara för att det är ett bekvämt sätt att tysta obekväma personer. Från myndigheter- nas sida framstår aktivisternas agerande som rubbat, som Sun Dongdong, professor vid Pekings universitets institut för krimi- nalteknik, sa i en intervju med kinesiska Newsweek-magasinet: ”Sådana människor måste få vård så att de kan bli mentalt friska igen. På så sätt kan deras mänskliga rättigheter skyddas.”
I sitt tal inför domstolen i Moskva citerade Pussy Riot-med- lemmen Maria Aljochina den sovjetiske dissidenten Vladimir Bukovskij: Hur olyckligt lottat är inte det land där ärlig sanning som bäst betraktas som hjältemod och i värsta fall som en mentalsjukdom.
Han kunde lagt till att i ett land där sanningssägare riskerar att stämplas som psykiskt sjuka så ser verkligheten ofta sjuk ut."

Tuesday
Sep222015

Svårigheten att få ens bok översatt

Vissa läsarbrev gör en både glad och frustrerad på samma gång, som nedan från Kristin Lohse:

Hej Ola,

Vilken fantastisk läsupplevelse Peking-syndromet är! Jag tycker det är en makalös, spännande och riktigt intressant skildring och jag vill tacka dig för den. Det var tur att jag glömde mina utvalda semesterböcker hemma så jag fick rycka en i sista minuten på flygplatsen.

Idag har jag en nära vän på besök från Shenzhen där han driver företag. Han blev väldigt intresserad när jag nämnde din bok men han är tunisier/fransman och pratar inte svenska. Det fruktansvärda i det hela är att Pekingsyndromet inte verkar finnas översatt till engelska. Det hoppas jag verkligen att den blir! Finns det några planer på översättning? Det här är viktiga grejer, jag måste få ge den här boken till en hel hög personer som inte pratar svenska.

Hälsningar,

Kristin Lohse, Stockholm"


Jag kan bara hålla medom att Pekingsyndromet borde översättas till andra språk. Problemet är att både jag och min agent Monica Gram i Köpenhamn har försökt med det i över ett år utan att lyckas. Tiderna är snåla i bokbranschen och ingen verkar vilja satsa, vissa förlag har haft den på läsning två gånger, men till slut ändå backat ur. VÄLDIGT IRRITERANDE. Jag har fått ett svar från en brittisk förläggare som menar att jag själv kan låta översätta hela boken och sen kan han bedöma den. Eftersom jag både har ett heltidsjobb och familj så är det vanskligt att hinna med, och dessutom finansiellt galet. Så nu letar jag stöd och fräscha idéer för att få min bok översatt till engelska. Mejla mig gärna ola@olawong.se eller på twitter, anvädarnamn olawong #pekingsyndromet

Nedan är för övrigt min pitch på engelska, kanske behöver den förbättras?

The people who have read my latest book The Beijing Syndrome, thinks it should be published in English and that is why I write this e-mail to you.  
I’m a Swedish writer and journalist focused on China. The book is published in Swedish under the name Pekingsyndromet: Kina, makten, pengarna  (The Beijing Syndrome: China, the Power and the Money) (Ordfront, 2014).  http://ordfrontforlag.se/book/Pekingsyndromet--Kina-makten-pengarna-Ola-Wong_1754  where it has been critically acclaimed and has sold well. The Beijing Syndrome is now text book on modern China in universities as well as high schools, among them part of the curriculum for the course “China today” at the University of Uppsala.  
About the book. The Beijing Syndrome is the entertaining and gripping description of how the economy and politics of the new superpower work and why they lead to instability and environmental disasters. Ola Wong traces the reason back to how today’s leaders suffered as children under the terror of Mao, a national trauma that made them obsessed with stability and forced them to continuously re-write history. The Beijing Syndrome is the reportage guide that explains the new superpower China. ”Ola Wong has written a brilliant reportage about the most important country in the world.”

Excerpts from reviews:
“A must-read book (…) full of facts and entertainment” (Björn Gunnarsson, Göteborgsposten)
“Amongst the very best books you can read to gain full understanding of this country.” (Magnus Utvik, Swedish Television)
“An exciting and insightful journey, perfectly structured, interesting throughout. Wong is a journalist of today, continuously reporting, reasoning and commenting and his strength as an author is both his linguistic drive and his clear depiction of what is happening now and in the future.” (Lars Linder, Svenska Dagbladet)
“Solid knowledge and insight (…) This book is like a journalistic blood hound with all senses and historical associations sharpened which makes Ola Wong the very best reporter on China today.” (Göran Sommardahl, Swedish Radio)


About me> Ola Wong, Swedish author and journalist. He has lived in Shanghai and Beijing for more than ten years as the China correspondent for Svenska Dagbladet and Sydsvenskan, two leading Swedish newspapers. He has received several awards for journalism, among them Sweden‘s most prestigious prize for Investigative Journalism The Golden Shovel in 2011. Mr Wong is the author of several critically acclaimed nonfiction books on China, most recently Pekingsyndromet: Kina, makten, pengarna  (The Beijing Syndrome: China, the Power and the Money).  
Homepage: http://olawong.squarespace.com/about-me/

Ola Wong is represented by Leonhardt & Høier Literary Agency      
Best, Ola Wong +46-73-6300167 ola@gmail.com, ola@olawong.se
--
http://olawong.squarespace.com/about-me/



--

Page 1 ... 3 4 5 6 7 ... 70 Next 5 Entries »