Navigation
Powered by Squarespace
Sök
Thursday
Nov022006

Kvinnor bakom Kinas framgångar

Krönika publicerad november 2006.

SHANGHAI

Få kvinnor i Asiens historia kan tävla med kejsarinnan Yingtian vad gäller självständig viljestyrka. Hon tillhörde khitan-folket, ett av många stäppfolk som erövrat det område som idag utgör norra Kina. Tillsammans med sin make, den väldige Aboji, grundade hon Liaodynastin. På den tiden åtnjöt de khitanska kvinnorna en frihet som deras kinesiska systrar inte kunde drömma om. I många avseenden var de sina makars jämlikar.

När Aboji dog år 926 var det många som ville tysta Yingtian. En av hovets kinesiska rådgivare föreslog att Yingtian borde låta sig muras in i makens grav, såsom seden var bland khitanerna. Yingtian svarade: "Jag kan inte vägra att ansluta mig till kejsaren i underjorden, men mina barn är små och landet saknar ledare, så jag är inte fri att göra det valet." Däremot erbjöd hon sig att hugga av sin högra arm; för att läggas vid den kejserliga kistan. Khitanernas adelsmän protesterade mot sådana överdrifter. Men Yingtian insisterade. Genom att offra sin högerarm tystade hon motståndarna och stärkte sin maktpostion vid hovet. Det var kvinnokraft på 900-talet

Men i dag är det kinesiskorna som blivit föredömen gentemot sina asiatiska medsystrar.

Kinesiska kvinnor förvärvsarbetar och har därför mer att säga till om än hemmafru-nationer som Sydkorea och Japan. Man kan inte ens jämföra med grannländerna i Centralasien, Afghanistan, Pakistan och Indien där kvinnorna lever i förtryck under religion och patriarkat. Fabrikerna på Kinas östkust erbjuder en väg till självständighet för tjejer på landsbygden. Samtidigt har ettbarnspolitiken gjort att föräldrarna är villiga att satsa lika mycket resurser på det enda barnets utbildning, oavsett kön. När man ser en riktigt häftig sportbil här i Shanghai är det inte ovanligt att det sitter en piffig kvinnlig vd bakom ratten.  

Så när den årliga listan över Kinas rikaste presenterades för ett tag sedan toppades den följaktligen av en kvinna. Zhang Yin heter den rikaste self-made kvinnan i världen. Hon är god för 3,4 miljarder dollar. Rikare än både Oprah Winfrey och Harry Potter-författarinnan J.K. Rowling. Och Zhang är ingen medial skönande, hon

verkar inom pappersindustri.

_ Jag tror inte det finns något annat land i världen där den rikaste personen är en kvinna, säger Rupert Hoogewerf som ställt samman rik-listan.  

Kinesiskorna är också en anledning till Kinas ekonomiska succé.

Finansbolaget MasterCard International har funnit att jämställda länder har mer dynamiska ekonomier och lägre statsskuld än gubbvälden. Mastercard mätte kvinnors delaktighet i arbetslivet, utbildningsnivå, chefspostioner och inkomster över mediannivån i 13 länder i Asien och Stilla Havs-området.  De fann att Thailand var det mest jämställda landet följt av Malaysia och Kina.

I botten låg Sydkorea, Indonesien och Japan. Nu är inte Japan och Sydkorea några ekonomiska misslyckanden. Men för att behålla försprånget måste åtminstone det åldrande Japan börja släppa in kvinnorna i arbetslivet.

Kina är långtifrån något jämställt paradis. På landsbygden förekommer fortfarande att kvinnofoster aborteras. Men när historikerna om hundra år ska försöka hitta förklaringar till Kinas ställning som supermakt, då gissar jag att de starka kvinnorna kommer att bilda ett viktigt kapitel. Och ska Indien någonsin lyckas upprepa den kinesiska framgångssagan måste landets kvinnor göra som kejsarinnan Yingtian - vägra att låta sig muras in levande, om så blott i hemmet.

Ola Wong

 




Saturday
Sep162006

Skryt lönar sig

Krönika publicerad september 2006.
SHANGHAI
"Även om min meritförteckning är detaljerad och omfattande kan den
ändå inte fullt ut visa i vilken utsträckning jag har uppnått succe."
För en svensk i färd med att rekrytera personal i Kina kan det bli en
lätt chock att läsa igenom jobbansökningar: alla beskriver ofelbara
supermänniskor. Och det styrks med långa listor av akademiska pris och
utmärkelser (kvinnan som citeras ovan hade 16 priser på meritlistan,
bland annat "Outstanding student leader of Shanghai Institute of Foreign

Trade".
Tyvärr är det många gånger tomt skryt.
Förklaringen är som mycket annat i Kina den stora befolkningen. I fjol

fanns det 23 miljoner studenter i Kina - fler än i något annat land. För
att sticka ut i den mängden måste man vara exceptionell. Från
tvåårsåldern börjar därför föräldrarna att drilla barnen. Allt de
gör jämförs med jämnåriga. När det är dags att börja skolan fylls

deras fritid upp med extraklasser i matte och engelska medan helgerna
försvinner i en dimma av fiol- piano- och poesilektionerna. Barnen blir
därför extremt flitiga. Men bieffekten är fusk. Man tar gärna en
chansning, även om risken är rätt stor att man blir avslöjad. Ett

exempel är han som sökte jobb hos en svensk journalist och skrev att han
kunde flytande svenska. Journalisten tyckte det var imponerande och ringde
upp och sa "Hej!". Det visade sig att killen inte förstod någon svenska
alls..

_ Samtidigt så är det de som överdriver mest som man kanske först
väljer bort, säger Sofie Nilsson på Exportrådet i Shanghai.
En annan anledning till missförstånd är att det finns en kultur i Kina av
poetiskt blomsterspråk. Att en sökande beskriver sig som "en utslagen

blomma" ser konstigt ut för en utländsk chef som vill ha en kompetent
revisor och inget annat. Men i kinesiska öron låter det väldigt fint.
Sofie Nilsson på Exportrådet i Shanghai berättar också om att en del
hittar på ganska konstiga engelska namn åt sig själva, som "Starke

Wang" eller "Hunter" (Jägaren). En skrev under  rubriken

"personliga egenskaper": "Det är ett ärr på min vänstra kind."
På den bifogade bilden står han med korslagda armar och solglasögon och
stirrar barskt i kameran. Många anser det som positivt att vara agressiv
och modig i jobbet.
_ Vi får andra roliga namn också: Power, Rainbow, Shining. Men de är ju
ganska gulliga när man tänker efter. Särskilt Kitty, om man heter Miao i
efternamn! skriver Sofie Nilsson. Andra ansökningar är mest underliga. En

sökande till Exportrådet listade följande som sina tre bästa egenskaper:
1) Flitig, 2) Paranoid, 3) Ärlig och snäll.
Eller signaturen Jack: "I'm
curious about everything in my first sight. Well, u know 'Curiosity will
kill the cat!'" Han avslutar med det ännu mer kufiska: " So I am a
man of AIDS (Adaptable, Industrious, Dutiful and Smart) who want to join u."  
Samtidigt är det mest anmärkningsvärda att många faktiskt är precis så fantastiska som de säger. Vi som drönat oss igenom en kravlös flummskola  blir ständigt påminda har mycket vi har att lära av kinesiska studenter – av deras kunskaper och driftighet.
Ola Wong


Thursday
Aug242006

Smarta norska tidningar

Sedan denna krönika publicerades har kvaliten sjunkit och Memo försvunnit. Eftersom det skett även här så har norrmännen kvar ett relativt försprång, antar jag.

 

Krönika publicerad augusti 2006.

 

För en som sedan som sedan skoltiden byggt sin humor på dumma norrmän var det en chock att under ett besök i Oslo tidigare i veckan läsa norska tidningar nyhetsmagasin. De satsar ju på kvalitet!

Morgontidningen Aftenposten har en 66 sidor lång helgbilaga i magasintryck. Framsidan pryds av rubriken "Nå kommer India" och puffar för ett niosidigt reportage om det indiska ekonomiska undret och dess baksida. Det riktigt svindlande är att Aftenposten är bara en i mängden. I våras startade veckomagasinet Memo, som påminner om amerikanska Newsweek i utformningen med 82 sidor hårdskjutande reportage och analys. Vecka 30/31 har de bland annat en utredande artikel om brottslighet bland storföretagen på Oslobörsen och ett sexton (16!) Jag upprepar: SEXTON!!! sidor långt reportage av Arve Bartnes och Tomm W. Christiansen om häxjakt i Tanzania (visste ni att minst 10000 människor mördats, utpekade som häxor, under de senaste åren?) Och Memo har otroligt nog en konkurrent: veckomagasinet Ny tid – 62 sidor högkvalitativ journalistik. Bland annat ett reportage från Somalia med fantastiska bilder av Espen Rasmussen och ett dokument om den cyniska handeln med unga afrikanska fotbollspelare.

Men norska tidningar är naturligtvis inte perfekta, en del verkar ha anmärkningsvärt få korrespondenter exempelvis. Och i Sverige har magasinet Fokus gjort ett tappert försök att dra igång en nyhetsveckotidning. Men jämför man med DN, Sveriges största morgontidning, så framstår norrmännen som publicistiska giganter (jag har ärligt talat för dålig koll på BT för att kunna jämföra). DN söndagsbilaga var i förra veckan nere på 36 sidor, och det fanns inte ett enda utrikesreportage. Däremot sex sidor mysläsning om John Lennons första frus memoarer

Bilden på ettan puffar för ett reportage om vandring på Kebnekaise. Säkert gediget skrivet men lika upphetsande som en hångelpartner med munnen full av formbröd.

I Oslo träffade jag även några på tidningen Dagbladet. De beskrev sin tidning som ganska lik Expressen. Läser man Dagbladet så märker man dock att de syftar på Expressen som den såg ut på 80-talet. Dagbladets helgbilaga påminner om DNs söndagsbilaga, bara det att den är nästan dubbelt så tjock och toppar med ett reportage om aborträtt ("Skall abort vara mammas val enbart? Idag är pappan rättslös" är rubriken). Redaktören Asbjörn Halvorsen säger att de av estetiska skäl medvetet väljer att hålla nere antalet annonser i tidningen, något som verkar vara genomgående i norsk press.

En veckotidning med mer intellektuell prägel är Morgenbladet, en veckotidning med 36 sidor utredande analyser av värdsläget, politik och kultur. Jag hann inte ens se Dagens Näringslivs helgbilaga (en annan norsk redaktör beskrev den som det bästa i Norge).

Nu kommer den självklara frågan är: Varför? Eftersom det är samma Schibstedts som driver tidning på bägge sidor gränsen och samhällsstrukturen är snarlik finns en deprimerande slutsats. I Stockholm verkar testgrupper och läsarundersökningar visat att folket vill ha harmlös saft-och-bull-journalistisk för jättebebisar. I Norge har samma undersökningar visat att medborgarna vill bli upplysta och och orientera sig om samhället och världen. Antingen det. Eller så underskattar svenska redaktörer sina läsare rejält.

Ola Wong

 

Olas tre tips att krama det sista ur sommaren

1. Leta rätt på var The Subs - Kinas kanske bästa punkband – befinner sig just nu på sin skandinavienturne.

2. Åk till Lapa i Rio de Janeiro – sambaklubbar, konstnärsvrak, militärpolis, knarkhandlare, brazilfunk i dånande soundsystems och fallfärdiga villor som verkar hållas ihop av graffittin. Mer street blir det inte.

3. Oslos uteserveringar. Prova underbara "Blå".

 

Wednesday
Dec292004

Klädkris väntar i världen

Friday
Dec032004

Handikappade barnhemsbarn får nya hem

Page 1 ... 66 67 68 69 70