Navigation
Powered by Squarespace
Sök
Thursday
Jan252007

Indiska demokratitvivel

Krönika publicerad januari 2007

BANGALORE

Hip-hopen tränger ut från dansgolvet på trendiga I-bar i Indiens it-mekka Bangalore. Direktör Paresh Kanaiya berättar att hans textilfirma, Opex India, håller på att investera 100 miljoner dollar i en ny fabrik i staden. Ett bidrag i mängden till Indiens nästan 10-procentiga ekonomiska tillväxt. Indien hyllades nyligen av Englands finansminister Gordon Brown som ”världens snabbast växande demokrati”. 1947 blev Indien det första landet utanför västvärlden med en demokratisk konstitution. På den tiden var Indien rikare än Kina. Idag är Kina mer än dubbelt så rikt som Indien. Paresh ger inte mycket för folkstyre.

_ Varken jag eller min bror röstar, säger han och nickar mot sin lillebror, stadsplaneraren som sitter i soffan tvärsemot. Ingen som är framgångsrik röstar, menar de.

_ Det är som att välja mellan djävulen och havet, politikerna är inte något att ha. De enda som utnyttjar sin rösträtt är de fattiga. Det är därför det inte går att riva slummen, klagar Paresh medan det blå ljuset från poolen reflekteras i våra drinkar.

Ett besök i Mumbai, Indiens rikaste stad, stödjer hans tes. Där tvingas mer än hälften av de 13 miljoner invånarna skita i det öppna eftersom de saknar tillgång till toalett. Slumbefolkningen används som röstboskap bland politikerna.

Men stadens ledning försöker nu få bort slummen. De vill förnya staden och har sökt sig utomlands efter inspiration. Nej, det är inte Stockolm, London eller New York som är modellen. Det är kinesiska kommunistpartiets stolthet - Shanghai. År 2004 satte programmet igång. Inom några månader hade 90000 slumhus rivits, hem för 300 000 människor. För en kinesisk politiker hade det bara varit ytterligare en dag på kontoret. Men i Mumbai ledde det till ett ramaskri i pressen och bland påtryckargrupper. Centralregeringen i Dehli satte slutligen stopp för rivningarna. Sluminvånarna  kunde återvända och bygga upp sin misär på nytt.

_ Alla indier vet att om vi hade haft Kinas system skulle vi vara rikare idag, säger Dilip Maitra, ekonomiredaktör på tidningen Deccan Herald i Bangalore. Han menar att Indien aldrig kommer kunna skapa en exportindustri som i Kina. Det betyder att fattigbönderna riskerar att bli kvar i fattigdom på landsbygden. Återigen skyller Dilip på flerpartisystemet.  

_ Det finns massa särintressen som förhindrar beslut. Regeringarna byts ut och det finns ingen stabilitet i politiken. I Kina bestämmer kommunistpartiet vad som är bra för folket, och sen är det bra med det.

Nobelpristagaren i ekonomi Amartya Sen menar däremot att Indiens problem är för lite demokrati. I sin nya bok The Argumentative Indian hävdar han att det behövs mer organiserade krav på utbildning (39 procent är analfabeter), mat, sjukvård och miljöskydd. Sen menar att en mer aktiv, deltagande demokrati behövs för att tackla Indiens problem.



Thursday
Nov302006

Som ett telefonsamtal från 1800-talet

Zhu bor  idag i Zhejiangprovinsen med sin make och barn. 

 

Krönika publicerad december 2006

SHANGHAI

_ Som ett mobilsamtal från 1800-talet, kommenterade min svenske kompis. Det var efter att Zhu Xiaoying hade ringt och berättat om livet på fabriken hon jobbar på. Zhu är en 20-årig kinesisk tjej. Jag träffade henne första gången 2004 i Shenzhen. Det är en stad i södra Kina med mängder av fabriker som tillverkar för export till väst. Den gången hade hon precis deltagit i en vild strejk mot elektroniktillverkaren Computime. Arbetarna var till 95 unga kvinnor från landsbygden. Så är det på de flesta fabrikerna i Shenzhen.

Orsaken till strejken var slavvillkoren de jobbade under. Zhu Xiaoyings arbetsdagar började åtta på morgonen och fortsatte till 12 på natten! Sex dagar i veckan. För det fick hon en grundlön på 260 yuan, samt 2,10 yuan per timmes övertid. En yuan är ungefär lika mycket värd som en krona. Såväl arbetstiderna som lönen var olagliga.  
De fick inte ens lunchrast utan tvingades äta och arbeta samtidigt vid löpande bandet där det stinker smält plast. Jag minns hur hennes ögon lyste av glädje när hon berättade om strejken, hon skrattade och slog sig på knäna i triumf.

_ Jag var så glad att jag äntligen kunde få göra något åt min situation. Det var skönt att vara ute i solen också. I tre timmar stod jag ute på gatan och blockerade trafiken.
Att organisera strejker eller fristående fackföreningar är olagligt i Kina. De som gör det riskerar fängelse och inte minst jobbet. Kinas arbetskraft är därför försvarslös - billig och lydig. Men som ett tecken på att en del förbättringar faktiskt börjat ske lyckades Zhu Xiaoying och de andra 3000 arbetarna i sin kamp. Grundlönen höjdes till 610 yuan i månaden och maximalt 32 timmar övertid i månaden. Computime dömdes senare till miljonbelopp i böter. Efteråt flyttade Zhu Xiaoying till en annan provins. När hon ringde häromdagen berättade hon att den nya fabriken tillverkar metallkärl. Lönen är på drygt 1000 yuan månaden. Då ingår bostad. Hon jobbar två och en halv timma övertid varje dag förutom söndagar. Två dagar i månaden är hon ledig.

Xiaoying tyckte hon att villkoren var ganska normala och acceptabla. För en svensk kan det vara svårt att förstå. Men de svenska arbetarna i slutet av 1800-talet i Sverige skulle nog kunna relatera till hennes situation – deras arbetsvillkor var snarlika, även om man inte jobbade på söndagar på den tiden. 

De flesta multinationella bolag pratar numera om vikten av socialt ansvar och att vara goda ”företagsmedborgare”. Och vissa konkreta resultat kan faktiskt ses av det. I Shenzhen häromveckan såg jag en annons från en rekryteringsfirma. De sökte arbetare till Epsons fabrik. Epson gör bland annat skrivare. Annonsen lovade grundlön på 810 yuan. Inklusive övertid kan en arbetare tjäna upp till 1800 yuan, mat och bostad ingår. Det är inte dåligt i Kina. Problemen är värre på de mindre fabrikerna. Och det som många anser vara grundproblemet är kvar. Fria fackföreningar är fortfarande förbjudna.

Ola Wong

Thursday
Nov022006

Kvinnor bakom Kinas framgångar

Krönika publicerad november 2006.

SHANGHAI

Få kvinnor i Asiens historia kan tävla med kejsarinnan Yingtian vad gäller självständig viljestyrka. Hon tillhörde khitan-folket, ett av många stäppfolk som erövrat det område som idag utgör norra Kina. Tillsammans med sin make, den väldige Aboji, grundade hon Liaodynastin. På den tiden åtnjöt de khitanska kvinnorna en frihet som deras kinesiska systrar inte kunde drömma om. I många avseenden var de sina makars jämlikar.

När Aboji dog år 926 var det många som ville tysta Yingtian. En av hovets kinesiska rådgivare föreslog att Yingtian borde låta sig muras in i makens grav, såsom seden var bland khitanerna. Yingtian svarade: "Jag kan inte vägra att ansluta mig till kejsaren i underjorden, men mina barn är små och landet saknar ledare, så jag är inte fri att göra det valet." Däremot erbjöd hon sig att hugga av sin högra arm; för att läggas vid den kejserliga kistan. Khitanernas adelsmän protesterade mot sådana överdrifter. Men Yingtian insisterade. Genom att offra sin högerarm tystade hon motståndarna och stärkte sin maktpostion vid hovet. Det var kvinnokraft på 900-talet

Men i dag är det kinesiskorna som blivit föredömen gentemot sina asiatiska medsystrar.

Kinesiska kvinnor förvärvsarbetar och har därför mer att säga till om än hemmafru-nationer som Sydkorea och Japan. Man kan inte ens jämföra med grannländerna i Centralasien, Afghanistan, Pakistan och Indien där kvinnorna lever i förtryck under religion och patriarkat. Fabrikerna på Kinas östkust erbjuder en väg till självständighet för tjejer på landsbygden. Samtidigt har ettbarnspolitiken gjort att föräldrarna är villiga att satsa lika mycket resurser på det enda barnets utbildning, oavsett kön. När man ser en riktigt häftig sportbil här i Shanghai är det inte ovanligt att det sitter en piffig kvinnlig vd bakom ratten.  

Så när den årliga listan över Kinas rikaste presenterades för ett tag sedan toppades den följaktligen av en kvinna. Zhang Yin heter den rikaste self-made kvinnan i världen. Hon är god för 3,4 miljarder dollar. Rikare än både Oprah Winfrey och Harry Potter-författarinnan J.K. Rowling. Och Zhang är ingen medial skönande, hon

verkar inom pappersindustri.

_ Jag tror inte det finns något annat land i världen där den rikaste personen är en kvinna, säger Rupert Hoogewerf som ställt samman rik-listan.  

Kinesiskorna är också en anledning till Kinas ekonomiska succé.

Finansbolaget MasterCard International har funnit att jämställda länder har mer dynamiska ekonomier och lägre statsskuld än gubbvälden. Mastercard mätte kvinnors delaktighet i arbetslivet, utbildningsnivå, chefspostioner och inkomster över mediannivån i 13 länder i Asien och Stilla Havs-området.  De fann att Thailand var det mest jämställda landet följt av Malaysia och Kina.

I botten låg Sydkorea, Indonesien och Japan. Nu är inte Japan och Sydkorea några ekonomiska misslyckanden. Men för att behålla försprånget måste åtminstone det åldrande Japan börja släppa in kvinnorna i arbetslivet.

Kina är långtifrån något jämställt paradis. På landsbygden förekommer fortfarande att kvinnofoster aborteras. Men när historikerna om hundra år ska försöka hitta förklaringar till Kinas ställning som supermakt, då gissar jag att de starka kvinnorna kommer att bilda ett viktigt kapitel. Och ska Indien någonsin lyckas upprepa den kinesiska framgångssagan måste landets kvinnor göra som kejsarinnan Yingtian - vägra att låta sig muras in levande, om så blott i hemmet.

Ola Wong

 




Saturday
Sep162006

Skryt lönar sig

Krönika publicerad september 2006.
SHANGHAI
"Även om min meritförteckning är detaljerad och omfattande kan den
ändå inte fullt ut visa i vilken utsträckning jag har uppnått succe."
För en svensk i färd med att rekrytera personal i Kina kan det bli en
lätt chock att läsa igenom jobbansökningar: alla beskriver ofelbara
supermänniskor. Och det styrks med långa listor av akademiska pris och
utmärkelser (kvinnan som citeras ovan hade 16 priser på meritlistan,
bland annat "Outstanding student leader of Shanghai Institute of Foreign

Trade".
Tyvärr är det många gånger tomt skryt.
Förklaringen är som mycket annat i Kina den stora befolkningen. I fjol

fanns det 23 miljoner studenter i Kina - fler än i något annat land. För
att sticka ut i den mängden måste man vara exceptionell. Från
tvåårsåldern börjar därför föräldrarna att drilla barnen. Allt de
gör jämförs med jämnåriga. När det är dags att börja skolan fylls

deras fritid upp med extraklasser i matte och engelska medan helgerna
försvinner i en dimma av fiol- piano- och poesilektionerna. Barnen blir
därför extremt flitiga. Men bieffekten är fusk. Man tar gärna en
chansning, även om risken är rätt stor att man blir avslöjad. Ett

exempel är han som sökte jobb hos en svensk journalist och skrev att han
kunde flytande svenska. Journalisten tyckte det var imponerande och ringde
upp och sa "Hej!". Det visade sig att killen inte förstod någon svenska
alls..

_ Samtidigt så är det de som överdriver mest som man kanske först
väljer bort, säger Sofie Nilsson på Exportrådet i Shanghai.
En annan anledning till missförstånd är att det finns en kultur i Kina av
poetiskt blomsterspråk. Att en sökande beskriver sig som "en utslagen

blomma" ser konstigt ut för en utländsk chef som vill ha en kompetent
revisor och inget annat. Men i kinesiska öron låter det väldigt fint.
Sofie Nilsson på Exportrådet i Shanghai berättar också om att en del
hittar på ganska konstiga engelska namn åt sig själva, som "Starke

Wang" eller "Hunter" (Jägaren). En skrev under  rubriken

"personliga egenskaper": "Det är ett ärr på min vänstra kind."
På den bifogade bilden står han med korslagda armar och solglasögon och
stirrar barskt i kameran. Många anser det som positivt att vara agressiv
och modig i jobbet.
_ Vi får andra roliga namn också: Power, Rainbow, Shining. Men de är ju
ganska gulliga när man tänker efter. Särskilt Kitty, om man heter Miao i
efternamn! skriver Sofie Nilsson. Andra ansökningar är mest underliga. En

sökande till Exportrådet listade följande som sina tre bästa egenskaper:
1) Flitig, 2) Paranoid, 3) Ärlig och snäll.
Eller signaturen Jack: "I'm
curious about everything in my first sight. Well, u know 'Curiosity will
kill the cat!'" Han avslutar med det ännu mer kufiska: " So I am a
man of AIDS (Adaptable, Industrious, Dutiful and Smart) who want to join u."  
Samtidigt är det mest anmärkningsvärda att många faktiskt är precis så fantastiska som de säger. Vi som drönat oss igenom en kravlös flummskola  blir ständigt påminda har mycket vi har att lära av kinesiska studenter – av deras kunskaper och driftighet.
Ola Wong


Thursday
Aug242006

Smarta norska tidningar

Sedan denna krönika publicerades har kvaliten sjunkit och Memo försvunnit. Eftersom det skett även här så har norrmännen kvar ett relativt försprång, antar jag.

 

Krönika publicerad augusti 2006.

 

För en som sedan som sedan skoltiden byggt sin humor på dumma norrmän var det en chock att under ett besök i Oslo tidigare i veckan läsa norska tidningar nyhetsmagasin. De satsar ju på kvalitet!

Morgontidningen Aftenposten har en 66 sidor lång helgbilaga i magasintryck. Framsidan pryds av rubriken "Nå kommer India" och puffar för ett niosidigt reportage om det indiska ekonomiska undret och dess baksida. Det riktigt svindlande är att Aftenposten är bara en i mängden. I våras startade veckomagasinet Memo, som påminner om amerikanska Newsweek i utformningen med 82 sidor hårdskjutande reportage och analys. Vecka 30/31 har de bland annat en utredande artikel om brottslighet bland storföretagen på Oslobörsen och ett sexton (16!) Jag upprepar: SEXTON!!! sidor långt reportage av Arve Bartnes och Tomm W. Christiansen om häxjakt i Tanzania (visste ni att minst 10000 människor mördats, utpekade som häxor, under de senaste åren?) Och Memo har otroligt nog en konkurrent: veckomagasinet Ny tid – 62 sidor högkvalitativ journalistik. Bland annat ett reportage från Somalia med fantastiska bilder av Espen Rasmussen och ett dokument om den cyniska handeln med unga afrikanska fotbollspelare.

Men norska tidningar är naturligtvis inte perfekta, en del verkar ha anmärkningsvärt få korrespondenter exempelvis. Och i Sverige har magasinet Fokus gjort ett tappert försök att dra igång en nyhetsveckotidning. Men jämför man med DN, Sveriges största morgontidning, så framstår norrmännen som publicistiska giganter (jag har ärligt talat för dålig koll på BT för att kunna jämföra). DN söndagsbilaga var i förra veckan nere på 36 sidor, och det fanns inte ett enda utrikesreportage. Däremot sex sidor mysläsning om John Lennons första frus memoarer

Bilden på ettan puffar för ett reportage om vandring på Kebnekaise. Säkert gediget skrivet men lika upphetsande som en hångelpartner med munnen full av formbröd.

I Oslo träffade jag även några på tidningen Dagbladet. De beskrev sin tidning som ganska lik Expressen. Läser man Dagbladet så märker man dock att de syftar på Expressen som den såg ut på 80-talet. Dagbladets helgbilaga påminner om DNs söndagsbilaga, bara det att den är nästan dubbelt så tjock och toppar med ett reportage om aborträtt ("Skall abort vara mammas val enbart? Idag är pappan rättslös" är rubriken). Redaktören Asbjörn Halvorsen säger att de av estetiska skäl medvetet väljer att hålla nere antalet annonser i tidningen, något som verkar vara genomgående i norsk press.

En veckotidning med mer intellektuell prägel är Morgenbladet, en veckotidning med 36 sidor utredande analyser av värdsläget, politik och kultur. Jag hann inte ens se Dagens Näringslivs helgbilaga (en annan norsk redaktör beskrev den som det bästa i Norge).

Nu kommer den självklara frågan är: Varför? Eftersom det är samma Schibstedts som driver tidning på bägge sidor gränsen och samhällsstrukturen är snarlik finns en deprimerande slutsats. I Stockholm verkar testgrupper och läsarundersökningar visat att folket vill ha harmlös saft-och-bull-journalistisk för jättebebisar. I Norge har samma undersökningar visat att medborgarna vill bli upplysta och och orientera sig om samhället och världen. Antingen det. Eller så underskattar svenska redaktörer sina läsare rejält.

Ola Wong

 

Olas tre tips att krama det sista ur sommaren

1. Leta rätt på var The Subs - Kinas kanske bästa punkband – befinner sig just nu på sin skandinavienturne.

2. Åk till Lapa i Rio de Janeiro – sambaklubbar, konstnärsvrak, militärpolis, knarkhandlare, brazilfunk i dånande soundsystems och fallfärdiga villor som verkar hållas ihop av graffittin. Mer street blir det inte.

3. Oslos uteserveringar. Prova underbara "Blå".